I det här anförandet vill jag ge min syn på hur penningpolitiken bäst kan inriktas på att stabilisera såväl inflation som resursutnyttjande. Jag förordar en ”förlängd” reporäntebana, där ”förlängd” syftar på att perioden med en låg reporänta på 0,25 procent är förlängd till och med fjärde kvartalet 2010. Här förklarar jag varför.

Under det senaste året har jag förordat en mer expansiv penningpolitik med en lägre reporänta och en lägre reporäntebana. Min motivering har varit att en sådan reporäntebana leder till ett bättre resursutnyttjande och uppfyller inflationsmålet bättre utan att hota den finansiella stabiliteten. Vid det penningpolitiska mötet i april valde jag dock att i stället förorda en ”förlängd” reporäntebana. Jag stödde således beslutet att låta reporäntan vara oförändrad på 0,25 procent, men reserverade mig till förmån för den förlängda reporäntebanan. Min motivering var att en sådan reporäntebana ger samma effekt som den lägre reporäntebana jag tidigare förespråkat, alltså både ett högre resursutnyttjande och en KPIF-inflation närmare målet än huvudscenariots reporäntebana.

Anledningen till att jag nu väljer att förorda en ”förlängd” reporäntebana i stället för en lägre är att en ”förlängd” reporäntebana borde vara mer acceptabel för mina kollegor. Den har också fördelen att den renodlar det penningpolitiska beslutet till en fråga om vid vilken tidpunkt reporäntan bör höjas från sin nuvarande nivå – i juli eller september som i huvudscenariot, eller i december som jag förespråkar. Jag förordar då alltså december, eftersom det ger bättre stabilisering av både inflation och resursutnyttjande utan att hota den finansiella stabiliteten.